Välkommen till Lisettes blogg

Fortfarande vinter

onsdag 25 november 2009

Höstvisa



Höstvisa

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkert var så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag längtar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nån gång förr'n skymningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
någort sätt att få allting att blomma.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

I dag för 26 år sedan lämnade mamma oss.
Jag saknar henne mycket. Ofta.

tisdag 24 november 2009

Poesi och nostalgi



Den julen 1943 då jag just hade upptäckt att jag kunde läsa önskade jag mig böcker till julklapp.
Jag fick böcker. Flera stycken.

Men inte SÅ många som några år senare då jag ENDAST fick böcker i julklapp.
Det året blev det nästan lite FÖR många böcker. Det var det året jag hade börjat i skolan.
Den allra första egna boken jag fick var ”Sörgården” .
Den följde mig genom många år. Jag kan fortfarande säkert mer än hälften av alla texterna utantill.
Vilken fantastisk läslära!
Vilken läspedagogik!
Hur mycket större läsupplevelse måste det inte ha varit att få läsa om de små trollen Murr och Plurr som bodde i ett såll, eller att få lära sig att kjol stavas med kj genom dikten om ”Stina Lilla”och hennes nya fina kjol, eller Lisa och Ville som hade ett litet lamm , jämfört med senare tiders barn, som bara fick lära sig att FAR ROR och MOR ÄR EN ORM , eller hur det nu var….

För att inte tala om LENA SER EN REN. SER LENA MER? VI SER LENA.
Så utomordentligt tjatigt!!!
Var finns poesin i den texten?
När jag julen därpå fick nästa del ,”I Önnemo” kunde jag verkligen tillgodogöra mig de vackra texterna.
Som den här dikten t.ex.


"Det flög en mås”

Det flög en mås över Stockholms ström,
han flög på glänsande vingar.
Liksom en skimrande sol-lyst dröm
mot blåa rymder han svingar

Uppå Norrbro en pilt ses stå,
en pilt i trasiga kläder,

han vänder blicken mot himlen blå,
åt måsens flykt han sig gläder.

"Ack, finge jag fara liksom du
långt bort på skinande vingar!
Ack, finge jag se, vad du ser nu,
där högt i rymden du svingar!

Men jag får gå på de gator grå,
jag får båd' svälta och frysa.
En gång kan väl lyckan sig vända ändå.
En gång kan väl min stjärna lysa!"

Pekoral?

NEJ!

För mig är det fortfarande en av de vackraste dikter jag läst.

Vem vill inte se det måsen ser där högt ovan Stockholms ström? Alla har vi väl våra drömmar.

Men ”Sörgården” blev faktiskt orsak till att jag en gång på hösten i första klass satte mig upp mot min mycket snälla men stränga småskolefröken.

Fröken hade ritat en vacker blomma på svarta tavlan.
Under den skrev hon med fina jämna bokstäver ROS

Jestanes då!

Jag hade en fröken som inte kunde stava rätt!

Handen upp i luften.

-Ja Lisette? Vad är det?
- Fröken har skrivit fel.
- Vad menar du?
-ROS stavas inte så.
-?????
- Det vet jag! För på framsidan på min bok därhemma står det Anna Maria ROOS.
-!!!!!!!

Öronlappar....


… mörkblåa, mörkbruna, mörksvarta, mörkfula satt min lilla mamma och sydde dag efter dag kväll efter kväll de där vintrarna under kriget.

Hon var strax över 20 år och hade en äkta make. Egentligen var han endast en ung pojke på 24 år som slet och jobbade för henne och deras två små barn, en liten flicka på fem och en baby född i mörkaste november 1943.
Han klippte och rakade gubbar dagarna i ända.

Ibland hjälpte mamman till som ”tvålflicka” på ”Raksalongen”.
De dagarna ville alla kunderna bli rakade. Inte bara klippta…
Hon hade mjuka fina lena händer som gned in det vita tvållöddret på gubbarnas taggiga hakor.

Men det var svårt ibland att få barnvakt åt barnen. Tant Lut och farbror Ebert hade ju sitt att sköta.
Så sitta hemma i lägenheten och sy åt fabriken var bättre.

Och sy var hon en fena på. Fort gick det och bra blev det.

Öronlapparna travades i den stora bruna lådan.

10 öre per ”öra” fick hon så det gällde att trampa den gamla trampsymaskinen ihärdigt.
50 st, 100 st 300 st......

Mörkblå, mörkbruna, mörksvarta, mörkfula.

Så kom där en karl och tömde den stora lådan.

Pengar i plånboken.

Fort ut på sta’n för att se om det fanns skarpsill
kvar uppe i Gislaveds fiskaffär.

Skarpsillen var små beniga rackare.
Inte vad en småbarnsmamma helst ville mätta sina ungar med. Men det var vad som stod till buds - goda dagar!

Andra dagar fanns det inga sillar kvar när hon kom dit. Då fick det bli halvhärsket ”amerikanskt fläsk” i stället.

I babysängen låg lillebror och sov och på golvet låg storasyster med en pennstump och en bit papper och plitade bokstäver.
– Vad står det här, mamma?
– Volta
-Vad står det här?
-Tomtens Skur.
-Vad står det här?
-Persil
-och här?
-Norrahammar.
----

Så en dag.

”E-lek-tro-he-li-os!”
-Vad sa du?
-Det står elektrohelios här mamma.

-Ja, min tös det gör det.

Så lärde jag mig läsa den vintern en månad före jul 1943.

Den julen önskade jag mig böcker i julklapp.

söndag 15 november 2009

Modern vovve!


Mian var naturligtvis här och knäppte en bild på hur Alice ser ut om hon får sömnproblem.
Hon ser faktiskt ut som om hon gillar lurarna. I alla fall försöker hon inte skaka av sig dem som man skulle kunna tro.
Förra natten sov hon dock helt lugnt utan vare sig feromoner eller Knopfler .

Enligt väderrapporten verkar även kommande natt bjuda på svaga vindar. Skönt. Natti natti.

lördag 14 november 2009

Bättre än feromoner!


Efter ännu en vaknatt då Alice var i det närmaste otröstlig p.g.a. höstens hårda vindar, som leker med vårt gamla hus.
Det piper, tjuter, knakar och vibrerar i vårt över hundraåriga gamla hus och Alice vet inte vad det är för ljud hon hör. Inget kan lugna ner henne och hon blir mer och mer uppskruvad allteftersom timmarna går.
Feromonerna tycks inte ha någon effekt- ännu i alla fall.
MEN, sent i natt kom jag på något.
Hon fick "låna" min MP3-spelare.
Mark Knopfler och Leonard Cohen lyckades med vad jag inte kunde.
Jag vet inte, hon kanske somnade för att hon tycker att de är trista att lyssna på? Själv gillar hon kanske Alice Cooper bättre ;)
Hon somnade med lurarna på sina små sammetsöron. Själv somnade jag också slutligen, vid 05.30 tiden för att vakna när husse tassade upp ca 30 minuter senare för att hämta tidningen!!!
Jag har inte lyssnat utanför huset än om vinden har mojnat, annars blir det väl Cohen i natt igen.

fredag 13 november 2009

Bluff eller ej?


Dyr bluff, skrev någon på nätet ser jag i dag när jag googlar på det här.

Det spelar ingen roll. Man griper varje halmstrå om det gäller den lilla ögonstenen.

Den här tingesten köpte vi hos veterinären förra veckan efter att två nätter i rad inte kunnat rå på den rädsla lilla Alice gav utlopp för. Hon flämtade, flåsade, sprang upp och ned för trappan, försökte krypa under, inte bara täcket utan också skinnet på husse och matte.

Allt troligen, jag säger troligen eftersom jag inte vet till hundra procent orsaken, på grund av att vinden tjöt i vårt gamla över hundraåriga hus.Det vibrerade och skakade. Det kände och hörde jag också.
Alice blev för några år sedan rädd för skarpa ljud.
Det var hon inte från början men så hände något. Vad vet vi inte riktigt. Vi tror oss minnas just en händelse, men det kan också bara ha utvecklats denna rädsla hos henne.


Hon är ju verkligen inte ensam om detta . Mången hundägare ser med fasa fram mot nyårs- och påskhelgerna då framför allt ungdomar älskar alla dessa smällare som innebär ett rent helvete för våra älsklingar.

När jag i min förtvivlan över att inte kunna trösta lilla Alice ringde för att höra vad veterinärerna ger för råd, sa man att man sålde den här grejen. Man "kan inte garantera något" och "en del hundar svarar på den, andra inte" sa man.

Dyr är den. ca 400 kronor. Men hjälper den så spelar det ju ingen som helst roll vad den kostar!

Feromoner, heter det. Hjälpen som (kanske) ska göra nästa nyår bättre för lilla gumman.
Genom att koppla glasbehållaren till en sk "avgivare" som sedan sätts i ett elektriskt uttag avges syntetiska feromoner i rummet. Dessa doftsubstanser ska kunna lugna hunden.
Det är samma slags feromoner som avges i digivande tikars juver och som har visat sig ha lugnande inverkan på de små valparna. De blir uppmuntrade,lugna och avstressade. Enligt förpackningen: "Studier har visat att feromonernas inverkan fungerar även i vuxen ålder"
I hundarnas fall kan det ju inte bli frågan om placeboeffekt!
Möjligen då ifall jag som matte tror att hunden blir lugnare och på något omedvetet sätt också då har en lugnande inverkan på henne.
Fan tro't.
Återstår att se.
Nästa gång som höststormen ryter sitter den här grejen i elnätet i alla fall.
HOPPAS ATT DEN HJÄLPER!!!
Finns det någon som har erfarenheter? Hör gärna av er. Eller finns det någon som har något annat knep eller råd att hjälpa oss och lilla Alice.

tisdag 10 november 2009

Keramik är roligt igen!

Det var Christina som stod bakom att kursen blev av. Nu i helgen var det som vi, Christina, Kesu, Karin, Lena och jag gjorde våra tappra försök att få drejskivan lite samarbetsvillig och inte bara leva sitt eget liv.Dessemellan knådade vi och arbetade fritt med lerklumparna.
Christina ,som ju är konstnär "på riktigt" gjorde den här tämligen förskräckliga figuren, som efter hand blev allt tosigare och roligare, med öron, hår, skägg och vill jag minnas även en liten ödla hängandes någonstans stod för det roligaste alstret. Hon visar den säkert när den är helt färdig glaserad och klar.Kul hade hon -och vi-när hon gjorde den och kul blev den.

För några år sedan gick jag flera kurser i keramik och rakubränning.
Jag tyckte att det var väldigt kul att ”leka” och ”kladda” med lera.
Jag skulpterade endast, inte drejade för det verkade alltför svårt.
Den här skarven och flera andra sådana gjorde jag och eftersom mina vänner tyckte om dem tog jag med dem på några utställningar. Folk gillade och köpte.


På en jurybedömd utställning fick jag t.o.m. första pris för just dessa skarvar och juryn uppmuntrade mig att fortsätta. Jag var stolt som en tupp.

Så förra sommaren (-08) firade jag en födelsedag och blev uppvaktad av vår lokaltidning.
Då journalisten sedan i ”hyllningsartikeln” om/till mig valde att utelämna namnet på min keramiklärare blev hon så förnärmad och förgrymmad att hon direkt sa upp bekantskapen med mig! Jag blev omedelbart ”persona non grata”.
Detta gjorde att jag totalt tappade lusten för fortsatt kontakt med allt vad keramik hette.

Ända tills Christina skrev sitt inlägg på bloggen. Hon kom med förslag om keramikkurs.
Så inspirerande som hon skrev och vilka bilder på de fina alster hon hade gjort. Klicka på länken! Ett måste!
Själv klickade jag vidare in på Bis hemsida. Fast på kroken!

Och nu har jag haft tre av de roligaste dagarna på mycket mycket länge!
Jag och mina andra bloggvänner knådade, kladdade och modellerade. Jag t.o.m. drejade!
Gå in på Christinas sida igen och titta på hur roligt vi hade!

Men ännu finns det inga färdiga alster att visa upp..
Torkning. Skröjbränning. Glasering . Rom byggdes inte på en dag.
Så här ser några av mina grejer ut i vardande stund (om inte Bi har hunnit skröjbränna dem redan).

Att bli undervisad av en så duktig keramiker, med så lång erfarenhet och så mycken inneboende pedagogik det var härligt!
Bi var en sjutusan till lärare, det måste jag säga. Hon hade en massa knep och erfarenheter som hon glatt och villigt delade med sig av. För att inte tala om alla fina saker hon har gjort som inspirerade oss.
Nu är det roligt med lera igen.
Att få bo hos Christina den varmhjärtade generösa , Håkan den store tystlåtne( som har gjort en smått fantastisk modell av deras fina hus, Stribergs station), Gaia den underbara skygga och Poppan den ljuvliga frimodiga (titta här och här och på många andra ställen på Christinas blogg!), i deras härliga hem gjorde de här höstdagarna till en av det här årets höjdpunkter.
WOW!!!
Christina har massor av bilder från vår keramikhelg just nu på sin blogg. Gå gärna in där.
Jag kommer att suga på den här karamellen länge!
Får ni chansen att komma med på an sådan här kurs längre fram, så missa den inte!

torsdag 5 november 2009

..........utsprungen


I all sin exotiska skönhet.
Jag är ju ingen mästerfotograf, men jag tycker ändå att dess skönhet framgår på den här bilden. Några fler bilder blir det inte just nu eftersom den redan har åkt ut på komposten ( den hade redan börjat lukta :( )och de övriga knopparna är pyttesmå än så länge.