Förr och nu- igen

Förr band flickorna sin egen blomsterkrans att fästa i håret till midsommardansen.
Vi band dem av ängens alla blommor. Helt utan några band eller trådar till hjälp.
Nu köper man sin krans.
På ÖB.
Av plastblommor.
För 49 kronor.
Undras om någon kan eller vill binda sin egen krans nu?
Jag ställer gärna upp och visar hur man gör ;)
Det är roligt att binda blomsterkransar!


Men i bilen på väg hem från skogspromenaden hamnade min nästan färdiga krans av ängsull tyvärr på golvet där Alice har sin plats.....så nu får den ligga på mitt vackra sommarfat i stället.


Den är rätt fin här också-och det är ju långt till midsommar. Jag hinner göra en ny....

"Skrumpna nävar, krökta knogar..."

Eddan

De nordiska guda- och hjältesångerna

Mycket konstigt sitter det i huve´t på en gammal käring! 
De här stroferna i dikten nedan t.ex.sitter där och jag kan när som 
helst rabbla upp dem. 

Jag har aldrig någonsin tidigare sett orden i tryck! (Jo, kanske på någon 
svensklektion i skolan för sisådär 100 år sedan.....)

Men så fick jag för mig att googla på citatet.Tada!

Citatet kommer från en sång i Eddan, som heter Rigstula. 

I den skildras de olika samhällsklasserna, vilka guden 
Heimdall under namn av Rig besöker. Först kom- 
mer han till trälens hydda. 

Så glad jag blev när jag hittade exakt ordagrant de ord jag 
en gång lärde mig av min älsklingsmorbror Sture, som ofta både sjöng
och deklamerade allehanda dikter med kraftig och 
melodisk stämma. Å vad jag saknar honom!

Den nyfödde trälen var gråsvart i hyn. 
Han hade skrynkligt skinn 
å skrumpna nävar, 
krökta knogar 
och kartnaglar, 
knöllga fingrar, 
knotigt anlet, 
lutande rygg 
och långa hälar. 

Han växte till 
och trivdes väl, 
kom sig för, 
krafterna spände, 
bastrep band, 
bördor redde, 
drog ris hem 
dagen i ända. 

Den här dikten var väl kanske inte någon av de vackraste dikterna morbror Sture lärde mig ;)
Varför just de här raderna har åter igen har dykt upp i mitt sinne?

Kanske för de där lite läbbiga raderna om knölliga fingrar och kartnaglar.

Just så ser jag ju ut :)

"Barnbibliotekarie"

Häromdagen, när jag tittade i "minnesbokhyllan", bläddrade jag lite i en av mina gamla sagoböcker. Jag har många av dem kvar fortfarande! 

Jag minns hur jag under många år på frågan " Vad ska du bli när du blir stor?" alltid gav samma svar: ”bibliotekarie”.

Ordningen var perfekt i mitt eget "bibliotek",som jag upprättade efter den julen då jag just hade lärt mig läsa, och fick ENBART böcker i julklapp!
Jag minns att jag kände mig en aning snopen, men väldigt glad ändå. Inte ett enda mjukt paket ;)

Jag tror att jag fick julklappar för ganska stora pengar den julen. 2 kr och 25 öre var troligen ganska mycket.

Jag skrev mitt namn i böckerna och numrerade dem noga innan jag högst nådeligt lånade ut någon av alla mina skatter. Alla lån bokfördes noga i en utlåningsjournal.

Så här så det ut när mina egna barn "läste" i dem åtskilliga år senare ;)

(Jag blev INTE bibliotekarie! ….och inte heller heminredningsexpert, som var standardsvaret ett antal år senare. Men jag tror mest att jag bytte ut bibliotekarie mot  H E M I N R E D I N G E X P E R T ;)) för att det lät så tjusigt.

50-årsjubileum!

Tjugofyra timmar (nästan exakt) av nostalgi och kärt återseende!

Tolv tuffa ”tjejer” på 70 vårar (och lite till) träffades i lärdomsstaden Skara i går.

För femtio år sedan stod vi i den här trappan och väntade på att bli utsläppta till friheten och framtiden!

Vi var då nybakade ”småskolefröknar”, som vi kallades på den tiden och hade rosenröda drömmar om livet, som låg utbrett framför oss.

Efter härlig lunch, promenader runt i minnenas kvarter, restaurangbesök och några vinglas blev vi på kvällen sittandes i skön stämning till sena timmen och letade upp mängder av minnen från våra gemensamma år 1960 och 1961 då vi danades till ansvarstagande fröknar.

Många härliga skratt och många ” Kommer ni ihåg…?”

Med tanke på alla fotoblixtar kommer vi att ha massor att stödja minnet på tills nästa gång vi ses.

Alla nya mailadresser garanterar säkert att vi får våra digitala fotoalbum välfyllda med denna dagens datum på bilderna.

En härlig dag!

Kul att träffa er allihopa!

Tack Christina och Ulla för att ni initierade och såg till att det blev av.

Tack Inger och Ulla för den goda lunchen.

Tack Karin för de fina presenterna och stort tack Gudrun för den underbart fina hemslöjdade gåvan!

Tack allihopa för ett fint dygn i nostalgins och gemenskapens tecken!

 Här nedan kommer receptet på ”jubileumspajen”.

Jag lovar repris på den nästa gång vi sesJ

1. Blanda och tryck ut i en pajform:

• 150 g smält smör
• 3 dl vetemjöl ( eller 2dl vetemjöl+1 dl mannagryn)
• ( lite hackad mandel, efter behag)
• 1 dl socker (knappt)
• 2 tsk bakpulver
• lite vaniljsocker (även det efter behag)

2. Blanda och bred ut över pajdegen:

1 burk crème fraîche

1 burk krossad ananas

½ dl socker

lite vaniljsocker (som förut: efter behag J )

3.”Skjuts in med den i ugnen!”

4. Grädda i 200˚ ca 30 minuter.

5. Ät, njut och minns vår fina jubileumsdag den 14 maj 2011!

Det var bättre förr- eller?

Rörlig modell av ångmaskin. Lätt att begripa, eller hur? 

!

Gnurglor

Varför vet jag inte. Men idag kom jag att tänka på min barndoms "Gnurglor", som jag minns som underbara små figurer. Jag brukade alltid teckna gnurglor, varhelst jag hade en penna och ett stycke papper till hands.
Idag när jag googlade på dem förstår jag varför de låg mig så varmt om hjärtat.
Gnurglorna var små ljuvliga figurer!
Här på en av Passagens debattsidor hittade jag en bra och utförlig beskrivning av de små gnurglorna
När jag läser här kommer jag ihåg mycket om gnurglorna som jag hade glömt.

MEN det är endast debattinläggets upplysningar om HUR gnurglorna var som jag tar till mig. Resten av debattinlägget är helt ointressant för min del.

Men som sagt beskrivningen av gnurglorna fick mig att minnas!

Det var i serien Knallhatten som serietecknaren Al Capp skapade dessa små runda varelser som älskade alla människor så till den grad att de omedelbart föll ned döda, redo att ätas, om en människa bara så mycket som sneglade lite hungrigt på någon av dem. De kunde som föda smaka precis som den ätande önskade, smultronsmak, biffsteksmak, eller lakritssmak.De kunde de förvandla sig till såväl smörpaket som mjölkflaskor precis vad den hungrige ville.
Dessutom förökade de sig så, att om två gnurglor startade i ett hundrameterslopp, så var det 497 st när de kom i mål.
Gnurglorna gick egentligen inte att utrota.

Fast jo, de gick att döda. Det räckte ju med att titta hungrigt på dem så dog de av ren lycka. Men i gengäld föddes en handfull nya Gnurglor så det var alltid fler kvar än dem man åt upp.
!!!
När gnurglorna försvann eller när mitt intresse för dem försvann minns jag inte.
Jag får googla vidare.

Lösningen på gåtorna och rebusen

Antagligen har gåtorna varit för lätta och rebusen för svår;)
Svaren på gåtorna:

1.KASSAAPPARAT
2 Som Mira sa, om det är ett päronträd.
3.En kalv har bara fyra ben . Vad du än kallar svansen!
4. Tuppar lägger väl inte ägg!

Rebusen:

Ett slags små l
mellan två stora S
med er i sig
tu na

= Ett slagsmål mellan två stora smeder i Sigtuna.

Lätt som en plätt.

Nu återgår bloggen till normala gängor.

Ha en trevlig helg.

Smile! Här kommer en ny gåta.

Christina var den som kom närmast svaret på gårdagens gåta: Smila .
Kräver det förklaring?? -"MIL" mellan första och sista bokstaven! :)))

Alla andra inkomna svar tycker jag också är fullt godtagbara.

Karins förslag,”evigheten” kammar nog hem priset.
Men även ”tåg” - kan bli hur långt som helst ;) liksom Miras 133-bokstäversord! ( Ja, jag har räknat!)
Jag upptäckte dessutom två bonusord: omild och omilt.

Dagens gåta:
Vad kan en råtta dra lika lätt som en elefant?

Ledtråd till dagens gåta

Ledtråd: "Tio km mellan början och slut "

Tisdagsgåtan

Smartast i går var Moster Ma, som lyckades knäcka gåtan om vad bonden menade med "de".
Rätt svar är fåglarna (kråkorna).
Om fåglarna kommer när han sår sina ärtor så kommer de inte upp men om inte fåglarna kommer så kommer de (upp)

Alla mina gåtor liksom jag själv tillhör den gamla stammen.

Några av dem kommer jag ihåg från barndomen. Andra har jag letat upp igen i mina gamla läro- och läseböcker.
Alltså. inga crazyfrågor typ: Vilket foto är det sug i? Svar: Diabilden, eller: Vad får man om man sväljer ett handtag? Svar: Tarmvred.

"Mina" gåtor är kanske inte lika spexiga, men väl så kluriga.

Här är dagens gåta: Vilket är det längsta ordet i det svenska språket?

Ledtråd till dagens gåta

Bonden pratar för sig själv när han går där och sår ärter. (Om man nu gör det i dag????)

Ny gåta

Ny ära att vinna idag.

Hur är det, ska Margaretha egentligen få vara med och leka?
Hon är ju mer eller mindre proffs? Nej jag bara skojar. Självklart är du välkommen också Margaretha- om du vill!

Dagens gåta

Bonden säger:
”Om de kommer, kommer de inte.
Om de inte kommer, kommer de.”

Vilka är de?

Poesi och nostalgi

Den julen 1943 då jag just hade upptäckt att jag kunde läsa önskade jag mig böcker till julklapp.
Jag fick böcker. Flera stycken.
Men inte SÅ många som några år senare då jag ENDAST fick böcker i julklapp.
Det året blev det nästan lite FÖR många böcker. Det var det året jag hade börjat i skolan.
Den allra första egna boken jag fick var ”Sörgården” .
Den följde mig genom många år. Jag kan fortfarande säkert mer än hälften av alla texterna utantill.
Vilken fantastisk läslära!
Vilken läspedagogik!
Hur mycket större läsupplevelse måste det inte ha varit att få läsa om de små trollen Murr och Plurr som bodde i ett såll, eller att få lära sig att kjol stavas med kj genom dikten om ”Stina Lilla”och hennes nya fina kjol, eller Lisa och Ville som hade ett litet lamm , jämfört med senare tiders barn, som bara fick lära sig att FAR ROR och MOR ÄR EN ORM , eller hur det nu var….

För att inte tala om LENA SER EN REN. SER LENA MER? VI SER LENA.
Så utomordentligt tjatigt!!!
Var finns poesin i den texten?
När jag julen därpå fick nästa del ,”I Önnemo” kunde jag verkligen tillgodogöra mig de vackra texterna.
Som den här dikten t.ex.

"Det flög en mås”

Det flög en mås över Stockholms ström,
han flög på glänsande vingar.
Liksom en skimrande sol-lyst dröm
mot blåa rymder han svingar

Uppå Norrbro en pilt ses stå,
en pilt i trasiga kläder,
han vänder blicken mot himlen blå,
åt måsens flykt han sig gläder.

"Ack, finge jag fara liksom du
långt bort på skinande vingar!
Ack, finge jag se, vad du ser nu,
där högt i rymden du svingar!

Men jag får gå på de gator grå,
jag får båd' svälta och frysa.
En gång kan väl lyckan sig vända ändå.
En gång kan väl min stjärna lysa!"

Pekoral?

NEJ!

För mig är det fortfarande en av de vackraste dikter jag läst.

Vem vill inte se det måsen ser där högt ovan Stockholms ström? Alla har vi väl våra drömmar.

Men ”Sörgården” blev faktiskt orsak till att jag en gång på hösten i första klass satte mig upp mot min mycket snälla men stränga småskolefröken.

Fröken hade ritat en vacker blomma på svarta tavlan.Under den skrev hon med fina jämna bokstäver ROS

Jestanes då!

Jag hade en fröken som inte kunde stava rätt!

Handen upp i luften.

-Ja Lisette? Vad är det?
- Fröken har skrivit fel.
- Vad menar du?
-ROS stavas inte så.
-?????
- Det vet jag! För på framsidan på min bok därhemma står det Anna Maria ROOS.

-!!!!!!!

Öronlappar....

… mörkblåa, mörkbruna, mörksvarta, mörkfula satt min lilla mamma och sydde dag efter dag kväll efter kväll de där vintrarna under kriget.

Hon var strax över 20 år och hade en äkta make. Egentligen var han endast en ung pojke på 24 år som slet och jobbade för henne och deras två små barn, en liten flicka på fem och en baby född i mörkaste november 1943.

Han klippte och rakade gubbar dagarna i ända.

Ibland hjälpte mamman till som ”tvålflicka” på ”Raksalongen”.
De dagarna ville alla kunderna bli rakade. Inte bara klippta…
Hon hade mjuka fina lena händer som gned in det vita tvållöddret på gubbarnas taggiga hakor.

Men det var svårt ibland att få barnvakt åt barnen. Tant Lut och farbror Ebert hade ju sitt att sköta.
Så sitta hemma i lägenheten och sy åt fabriken var bättre.

Och sy var hon en fena på. Fort gick det och bra blev det.

Öronlapparna travades i den stora bruna lådan.

10 öre per ”öra” fick hon så det gällde att trampa den gamla trampsymaskinen ihärdigt.
50 st, 100 st 300 st......

Mörkblå, mörkbruna, mörksvarta, mörkfula.

Så kom där en karl och tömde den stora lådan.

Pengar i plånboken.

Fort ut på sta’n för att se om det fanns skarpsill kvar uppe i Gislaveds fiskaffär.

Skarpsillen var små beniga rackare.
Inte vad en småbarnsmamma helst ville mätta sina ungar med. Men det var vad som stod till buds - goda dagar!

Andra dagar fanns det inga sillar kvar när hon kom dit. Då fick det bli halvhärsket ”amerikanskt fläsk” i stället.

I babysängen låg lillebror och sov och på golvet låg storasyster med en pennstump och en bit papper och plitade bokstäver.
– Vad står det här, mamma?
– Volta
-Vad står det här?
-Tomtens Skur.
-Vad står det här?
-Persil
-och här?
-Norrahammar.
----

Så en dag.

”E-lek-tro-he-li-os!”
-Vad sa du?
-Det står elektrohelios här mamma.

-Ja, min tös det gör det.

Så lärde jag mig läsa den vintern en månad före jul 1943.

Den julen önskade jag mig böcker i julklapp.