"Luddängel" av år 2010

Detta är dagens skörd från torktumlarens luddfilter. ( Frottéhanddukar och disktrasor)

Nästan varje gång jag gör rent luddfiltret i tvättumlaren (hemskt så mycket ludd det blir förresten!) får jag en associationskick och trillar tillbaka ca 65 år i tiden!
Hur? Varför?
Jo, jag ska förklara.
När jag år 1945 som sjuåring började skolan hade vi ungar inte så värst många datorer och TV-spel att roa oss med ! Inte ens filmstjärnekorten hade ju uppfunnits på den tiden. :))

Vi töser lekte mest med vanliga dockor, pappersdockor eller bytte bokmärken.
Pappersdockor kunde man alltid göra själv genom att man klippte ut någon vacker kvinna från en tidningsannons för kläder t.ex. och sedan gjorde man kläder till henne med små vikhakar att fästa dem med.

De här dockorna lekte jag mycket med.
Jag hade stora lådor fyllda med pappersdockor och kläder till dem.

Bokmärken däremot var inte lika lätta att tillverka själv. De blev ju inte alls lika fina som de köpta. Det skulle vara blanka fina brudpar, änglar, blombuketter eller finast, de ovala med någon kunglighet avporträtterad.
ALLRA finast var de med glitter på!

Var kommer då tvättumlaren in i bilden???
Jo, NÄSTAN lika fina som ”köpebokmärken” var ”luddänglarna”!

Vi plockade ludd från våra egna eller kamraternas kläder, lade i fina mönster och gjorde till plattor som vi pressade mellan boksidor.
Vips hade vi en "luddängel"!
Jag minns hur lystet vi flickor kunde titta på en kamrat som kom till skolan med en ny fin ylletröja i någon vacker färg och med luddig yta.
-Får jag ta ludd från dig? frågade vi direkt.
Den tjejen var sedan garanterad många fina luddar tillbaka från oss andra.
Ju större och ju mer färgglad platta desto finare ”ängel"!

Slutligen frågar jag nu mina bloggvänner:
Finns det någon som kommer ihåg att ni har gjort ”luddänglar” eller har ni kanske någon äldre syster eller kanske mamma som kommer ihåg? Det vore jättekul om någon hörde av sig i så fall.

Vad pojkarna gjorde minns jag inte faktiskt, men jag tror inte att de gjorde ”luddänglar” i alla fall!

Arrivederci Tropea!

Så är den då redan över, vår efterlängtade vårsemester! Vi är nyss hemkomna från Kalabrien i Syditalien. Ännu hör jag hotellets shuttlebus -chaufförs italienska 60-tals schlagers som han omedelbart stoppade in i cd-facket så snart vi embarkerade hans lilla buss in till Tropea, den fascinerande gamla staden på klippan högt över havet.
I datorn ligger alla bilder som stöd för våra minnen när vi tänker tillbaka på de häpnadväckande vyerna i staden Tropea med omnejd.
Alla palazzos, med sina ståtliga portar ,de gamla murarna som har försvarat staden under dess tidiga historia,

de smala gränderna med sin Bella Notte-känsla,
det underbart turkosblåa Medelhavet som visade upp sig både milt stilla som här
eller närmast rytande med höga brusande vågor,


Capo di Vaticano,
dit vi tog oss med lokaltåget, var andlöst vackert.

Det var så mycket vackert och man är glad över sin digitalkamera som inte slukar film utan bara snällt lagrar och lagrar på lilla minnet. Både bra och dåliga ( mest dåliga ) bilder gömmer den i sitt närmast ofantliga minne!

Där finns också många bilder av de trevliga smålänningarna, som vi fick som goda vänner redan på planet ner!
Deras mysiga, mjuka dialekt fångade jag tyvärr inte med kameran. Det får väl bli nästa gång vi träffar dem, för det hoppas jag verkligen vi gör.

I magen fladdrar fortfarande alla farfallafjärilar (tautologi!) i våra magar och slåss med de andra pastasorterna kan jag tänka! För pasta har vi ätit! Massor! :))
I resväskorna fick Pecorinoost, starka chilipepparblandningar att smaksätta sin pasta med, torkad svamp m.m. följa med hem till Sverige. Tyngst av ”souvenirerna” var nog ändå alla mina vackra stenar som jag släpade hem från stränderna. Jag är obotlig stensamlare. Maxvikten 15 kg +5 kg i handbagage uppnåddes med råge. Men vi slapp betala för övervikt. Skönt. Det hade kanske blivit lite väl dyra kryddor -och stenar!

Den här (ca 7*3cm) är en av favoriterna. Den ska jag borra hål i och trä ett mjukt läderband genom och bära på en svart polojumper i vinter----- och drömma om en härlig semester i maj 2010 i Bella Italia!

Helt ute!

Om en liten stund kommer "tjejerna" ( ingen under 65 år!) hit på vår månatliga bokträff.

Idag bjuder jag på det mest omoderna man kan bjuda på tydligen, smörgåstårta!!!

Och visst, jag tror att det är ca 25-30 år sedan jag senast gjorde någon.

Hur kan det komma sig att det går så mycket mode i vad vi äter?

Denna gamla bjudrätt är ju förträfflig egentligen. God, snygg, lättlagad.Man kan knappast misslyckas och inget stek-eller matos i huset när gästerna kommer.

Just idag innehåller min tårta en massa godis: Dillkokt vitfisk, räkor, kräftstjärtar, sparris, ägg, svart kaviar mm.

Hoppas de gillar den. Kul har vi i allafall när vi träffas. Och pratar gör vi!

Vördnadsfullt eller vanvördigt?

Igår när jag pratade med min goda vän funderade vi lite över vad som är "tillåtet och inte tillåtet" att göra med gamla saker t.ex. textilier, broderier och liknande.

Vi var eniga om att det är mer vördnadsfullt att eventuellt göra om och försöka anpassa till den värld vi dagligen vistas i för att kunna njuta av skönheten i stället för att gömma undan i skåp och hyllor- till en viss gräns förstås!

Själv kom jag då på att jag ofta, ja så gott som dagligen, njuter av min köksgardin som jag gjorde för några år sedan av en hel mängd gamla spetsar och lakan och örngott. Jag "slaktade" och gjorde nytt.

Dessa virkade spetsar, somliga riktiga konstverk, ( kolla den översta vågräta!) påminner mig om alla dessa kvinnor, som jag har förankring till bakåt i tiden, min mormor, min mamma, svärmor, mostrar och även till den kvinna jag själv var en gång.

Av all de kommentarer jag har fått om mina gardiner ( Jag har sidolängder också) har jag ännu aldrig fått någon negativ eller någon som har sagt: Så synd att du har gjort så här med dem.

Farmors underbara, och ytterligt slitstarka virkade sängöverkast har dessutom tjänat som "överdragsklädslar" till våra snygga men ack så opraktiska helvita TV-fåtöljer i många år nu. De blir dessutom bara vackrare och vackrare för varje tvätt.

Visst är det väl synd på alla dessa kvinnotimmar som ligger gömda i våra linneskåp!

(Tyvärr kan inte mina tämligen skrala bilder göra gardinerna full rättvisa.)

Överraskningspresent

I går fick vi en "överraskningspresent. En grillpanna, eller vad man nu ska kalla den.

Det verkar vara en smart pryl. Inget mer skrapande av fisk- eller köttrester från gallret.

Vi har inte hunnit prova den än .

Någon som har gjort det?

Undras om det kanske var en fin vink om att det skulle vara gott med grillning till nästa helg... Vi får väl se? ;)

Bäckravin -nix. Hålväg!

Den här sänkan trodde jag länge var en bäckravin.

Jag tycker att den ser som en sådan.
Den är så vacker på våren. Där lyser alltid de första blåsipporna och även andra vårblommor blommar tidigare här.
Men så en gång råkade jag beskriva en plats för en bonde, en av våra grannar :
-Ja, du vet där uppe vid bäckravinen.
-??? Vilken bäckravin?
-Den intill vårt hus.
-Där finns ingen bäckravin.
-???
-Det är en hålväg.
-???.

Vår granne visste, och jag fick det förklarat för mig, och senare har jag läst mycket om de här gamla hålvägarna, varav en av dem går strax intill vårt hus.
Det är alltid spännande tycker jag då förr kryper nära nu.

Den här sidan hittade jag nyligen och den ger mycket uttömmande svar på mina frågor om hålvägar i allmänhet och de runt våra trakter i synnerhet.

Vår bäckravin är alltså en gammal ridväg.
Jag fick ju dessutom en förklaring till namnet Redväg, strax utanför Falköping.
Redväg = Ridväg!
Så enkelt var det!