Jag har länge, närmare bestämt i över nio år, anat att det var en grävling vi skaffade den gången vid midsommartid för nio år sedan.
Och det har jag fått bekräftat många gånger sedan dess.
Senast i dag.
Detta är de sorgliga resterna av en lovande vinranka som skulle ge goda gröna, söta, kärnfria druvor nästa år! Hur det går med det kan man lätt räkna ut.
Jag kanske ändå har lyckats rädda något av plantan om nu inte "grävlingen" bestämmer sig för att knuffa undan de skyddande korgarna som jag har lagt runtom och börjar leta efter benet som hon grävde ner vid rankans fot
Kanske hennes känsliga nos säger henne att det är meningslöst att leta där. Benet befinner sig inte där numera nämligen! Närmare bestämt befinner det sig i soptunnan!!!! (P.g.a. mattes frustrerade ilskereaktion!)
( Klematisen förra året behövde ju beskäras..... men se vinrankan, NEJ! Jäkla Alice !)
Om plantan vissnar får vi väl hålla till godo med de druvor som växthuset driver fram i år. Många blir de, tycks det. Hoppas bara att de mognar i tid.
Söta och goda är de här också men ACK så många kärnor ;)
Söta och goda är de här också men ACK så många kärnor ;)
,-)
SvaraRaderaVilken liten filur!
Elisabeth: Om du bara visste. Hon kommer in med en kolsvart smutsig nos men hon avslöjar aldrig vilken rabatt hon har varit i ;))
SvaraRaderaOch ändå, så rar hon är när hon lägger huvudet på sned och tittar bedjande med sina bruna ögon:
SvaraRadera- Men matte, jag trodde att jag fick gräva där!
Renee: Du har varit med om det förr du också!!!!
SvaraRaderaAha, hunden, tog en stund innan jag koppplade där. Men litet charmtroll får väl göra som hon vill?
SvaraRaderaEpsilon: Tror hon ja! ;)
SvaraRaderaFörst trodde jag grävling. Sen trodde jag Alice. Svartvitrandig hundnos och grävklor...
SvaraRaderaOch här har vi två 19-kilos grävlingar, är de månne släkt med eran?
SvaraRaderaChristina: Skulle tro det! Samma färg åtminstone. Vårt exemplarär något mindre men mycket effektiv i sitt grävande. Månne den här arten har spritt sig ända från Spanien????
SvaraRadera