Höstvisa
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkert var så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Skynda dig älskade, skynda att älska
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.
Jag längtar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nån gång förr'n skymningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
någort sätt att få allting att blomma.
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
I dag för 26 år sedan lämnade mamma oss.
Jag saknar henne mycket. Ofta.
Lisette,
SvaraRaderaInte läker tiden alla sår - men man vänjer sig. Den råa sorgen övergår i en dovare smärta, som kanske inte gör så ont, men som är om inte ständigt närvarande, belägen strax under ytan och sticker upp när man minst anar det. En märklig blandning av sorg, längtan, glädje och tacksamhet för att man har känt varandra.
Kanske gör ändå denna känsloblandning att man blir bättre på att ta' reda på här och nu.
Margaretha
Margaretha:Tack ska du ha för dina fina, tänkvärda och tröstande ord.Visst är det som du säger.
SvaraRaderaDet är trettiotre år sedan min pappa dog, han var då sextiosex och jag själv tjugotvå.
SvaraRaderaJag tror att jag tänker på honom NÄSTAN varje dag.
Inte med sorg .. men med en slags stillsam längtan.
Elisabeth: Ja så är det nog. Längtan och framför allt saknad.Stackars dig som miste din pappa när du själv var så ung och behövde honom så väl.
SvaraRaderaMår knäet bättre nu?
Ja, så är det nog, de lämnar oss aldrig, de finns alltid med oss.
SvaraRaderaDu skriver så här, och det har gått 26 år. Själv har jag levat utan föräldrar i endast ett år, och det har varit ett mycket märkligt år. Jag är glad att jag såg dem döda bägge två, så att jag förstår att de är borta för alltid.
Jag hör ofta deras röster och de känns brännade nära många gånger. Jag har nog närmare till barndomen nu än på länge.
Den är så fin den där visan...
SvaraRaderaChristina: Ja, det konstiga tycks vara att minnet knappast inte bleknar när det gäller hur man minns sina föräldrars röster. Jag drömmer fortfarande ofta om min mamma och just i uppvakningsögonblicket kan jag ofta höra henne. Märkligt egentligen hur vi människor fungerar.
SvaraRaderaLondongirl: En av mina - och mångas med mig, har jag förstått- älsklingsvisor. Jag har den som ledord. Skynda dig älska!
SvaraRaderaÅh, Lisette! Linnéor (som vi hade i mammas dödsannons eftersom hon var från Småland) och Höstvisa som en solist sjöng på mammas begravning. Så vackert!
SvaraRaderaSaknaden efter mamma stormar ibland in utan att jag egentligen vet vad som utlöst den. Kan inte koppla ihop den med någonting i den stunden. Men så är det väl. En mamma är en mamma och finns alltid där, både medvetet och undermedvetet.
Kesu: Ja, min lilla mamma (och jag också för den delen)var från Småland. Dessutom hade hon Linnea som andra namn, så jag tycker att den lilla väna Linnean passar bra.
SvaraRaderaEn mamma är en mamma är en mamma.