… mörkblåa, mörkbruna, mörksvarta, mörkfula satt min lilla mamma och sydde dag efter dag kväll efter kväll de där vintrarna under kriget.
Hon var strax över 20 år och hade en äkta make. Egentligen var han endast en ung pojke på 24 år som slet och jobbade för henne och deras två små barn, en liten flicka på fem och en baby född i mörkaste november 1943.
Hon var strax över 20 år och hade en äkta make. Egentligen var han endast en ung pojke på 24 år som slet och jobbade för henne och deras två små barn, en liten flicka på fem och en baby född i mörkaste november 1943.
Han klippte och rakade gubbar dagarna i ända.
Ibland hjälpte mamman till som ”tvålflicka” på ”Raksalongen”.
De dagarna ville alla kunderna bli rakade. Inte bara klippta…
Hon hade mjuka fina lena händer som gned in det vita tvållöddret på gubbarnas taggiga hakor.
Men det var svårt ibland att få barnvakt åt barnen. Tant Lut och farbror Ebert hade ju sitt att sköta.
Så sitta hemma i lägenheten och sy åt fabriken var bättre.
Och sy var hon en fena på. Fort gick det och bra blev det.
Öronlapparna travades i den stora bruna lådan.
10 öre per ”öra” fick hon så det gällde att trampa den gamla trampsymaskinen ihärdigt.
50 st, 100 st 300 st......
Mörkblå, mörkbruna, mörksvarta, mörkfula.
Så kom där en karl och tömde den stora lådan.
Pengar i plånboken.
Fort ut på sta’n för att se om det fanns skarpsill kvar uppe i Gislaveds fiskaffär.
Skarpsillen var små beniga rackare.
Inte vad en småbarnsmamma helst ville mätta sina ungar med. Men det var vad som stod till buds - goda dagar!
Andra dagar fanns det inga sillar kvar när hon kom dit. Då fick det bli halvhärsket ”amerikanskt fläsk” i stället.
I babysängen låg lillebror och sov och på golvet låg storasyster med en pennstump och en bit papper och plitade bokstäver.
– Vad står det här, mamma?
– Volta
-Vad står det här?
-Tomtens Skur.
-Vad står det här?
-Persil
-och här?
-Norrahammar.
----
Så en dag.
”E-lek-tro-he-li-os!”
-Vad sa du?
-Det står elektrohelios här mamma.
-Ja, min tös det gör det.
Så lärde jag mig läsa den vintern en månad före jul 1943.
Ibland hjälpte mamman till som ”tvålflicka” på ”Raksalongen”.
De dagarna ville alla kunderna bli rakade. Inte bara klippta…
Hon hade mjuka fina lena händer som gned in det vita tvållöddret på gubbarnas taggiga hakor.
Men det var svårt ibland att få barnvakt åt barnen. Tant Lut och farbror Ebert hade ju sitt att sköta.
Så sitta hemma i lägenheten och sy åt fabriken var bättre.
Och sy var hon en fena på. Fort gick det och bra blev det.
Öronlapparna travades i den stora bruna lådan.
10 öre per ”öra” fick hon så det gällde att trampa den gamla trampsymaskinen ihärdigt.
50 st, 100 st 300 st......
Mörkblå, mörkbruna, mörksvarta, mörkfula.
Så kom där en karl och tömde den stora lådan.
Pengar i plånboken.
Fort ut på sta’n för att se om det fanns skarpsill kvar uppe i Gislaveds fiskaffär.
Skarpsillen var små beniga rackare.
Inte vad en småbarnsmamma helst ville mätta sina ungar med. Men det var vad som stod till buds - goda dagar!
Andra dagar fanns det inga sillar kvar när hon kom dit. Då fick det bli halvhärsket ”amerikanskt fläsk” i stället.
I babysängen låg lillebror och sov och på golvet låg storasyster med en pennstump och en bit papper och plitade bokstäver.
– Vad står det här, mamma?
– Volta
-Vad står det här?
-Tomtens Skur.
-Vad står det här?
-Persil
-och här?
-Norrahammar.
----
Så en dag.
”E-lek-tro-he-li-os!”
-Vad sa du?
-Det står elektrohelios här mamma.
-Ja, min tös det gör det.
Så lärde jag mig läsa den vintern en månad före jul 1943.
Den julen önskade jag mig böcker i julklapp.
Så fint och ömsint skrivet och så väl jag känner igen även om jag är efterkrigsbarn. Hade också väldigt unga föräldrar, båda var tjugoett när jag föddes och pappa blev mer eller mindre ensamförsörjare så det var att vända på ettöringarna. Kommer du ihåg valörerna?
SvaraRaderamvh R
Mina öronlappar var röda.
SvaraRaderaVisst är det fantastiskt när man plötsligt knäcker koden och kan läsa!
Hårda, platta och fyrkantiga paket har alltid stått överst på min önskelista - också innan jag kunde läsa.
Margaretha
Renee:Jovisst kommer jag ihåg ettöringarna, och tvåöringarna och.... I affären på andra sidan gatan fick vi köpa de sista smulorna i karamellburkarna. Ibland fick man riktigt mycket för en femöring. Annars fick man nöja sig med en eller två ettöres kolor om man var stadd vid kassa :)
SvaraRaderaMargaretha: Så sant. Det gäller fortfarande!
Vad fint du beskriver allt. Jag är, precis som Renee, efterkrigsbarn. Född-49 men det var inte så fett hemma hos oss heller. Pappa var arton när jag föddes och mamma var 22. Vi bodde i en etta med kallvatten, utedass och vedspis. Pappa jobbade på skofabrik och mamma var hemma. Senare flyttade vi till en nybyggd två som var rena lyxen med badrum och elektrisk spis. Mamma var också hemsömmerska under några år men det var senare.
SvaraRaderaCicki: Ja lite nostalgi sitter fint så här i novembermörkret. Kallvatten, utedass och vedspis. Hög igenkänningsfaktor ;)
SvaraRaderaTänk just det där ögonblicket när man inser att man kan! Du skriver jättefint om det. jag var också en femårig flicka som klurade ut det i Kalle Anka tidningen!
SvaraRaderaNackdelen med detta blev att det jag minns från första klass var ett evigt "vägandepåstolen".
Moster Ma:Jag hade säker gillat Kalle A också- om den hade funnits. För mig gällde det lite senare Allers. Den var underbar.Framför allt serien "Nalle och Lisa".
SvaraRaderaVilket litet poetiskt mästerverk du har skrivit.
SvaraRaderaJag blev väldigt berörd av det du skrev, och tänker på min mamma och hennes uppväxt i Huskvarna.
Själv lärde jag mig skriva och läsa pga av att jag blev förhäxad av ordet EXTRA i olika reklamsammanhang i barndomen.
Och öronlappar med skena älskar jag och har tappat åtskilliga under årens lopp. Till min stora lycka hittade jag ett gammalt parti från 60-talet i en hattaffär i Örebro för några år sedan. Lycka.
Christina: Tack för dina fina ord. Mästerverk? Hmm. Det var väl ovanligt att lära sig läsa pga just fascinationen av ett enda ord! Så kul att du dessutom kommer ihåg det så väl.
SvaraRaderaDe där öronlapparna kan jag inte precis säga att jag älskade- då i alla fall. Kanske mer nu förstås.